– Det här är förebyggande personalvård. Reflektion på arbetstid är en lönsam investering, är Anneli Skoogs övertygelse. Foto: Olof Näslund

Lärare och socialsekreterare paras ihop till handledda samtal om hälsan, jobbet, familjen och om glädjen i livet. Och de får ledig tid för att bara gå omkring och tänka.
   Hälsan har höjts. Projektet är slut men samtalen fortsätter.
   – Det är förebyggande personalvård, säger Anneli Skoog, skolkurator och en av reflektionsledarna i Grums.

Kan man vara stressad i Grums?
   Stabila tallridåer står utmed landsvägen de två milen från Karlstad. Från Gruvöns Bruk matas pappersmassan stadigt ut, nu som för 100 år sedan. En och annan av de 9.400 invånarna ses röra sig i lugnt mak på huvudgatan, mellan stationen och centrum.
   Kan man vara stressad här?
   Anneli Skoog, kurator på Jättestenskolan, ler överseende åt frågan:
Stressad tid
   – Vi har inte mycket utbrändhet här på skolan, men det är samma stress här som överallt.
   Samtiden är stressad, och samtiden speglas även här i korridorer och klassrum.
   – Det är så mycket krav. Du ska vara duktig, framgångsrik, se bra ut, ha rätt kläder, ha bra betyg. Jag tror att det har blivit mer så än tidigare.
   Och hur det än är med tidsandan och geografin så har vi tyngre och lättare perioder i livet. Alla behöver vi stanna upp ibland och se oss själva, menar Anneli. Mellan 2002 och 2005 har hon deltagit i projektet "Reflekterande arbetsplatser" som ingår i Minska ohälsan. Efter projekttiden har Grums kommun själva tagit upp stafettpinnen och fortsätter på egen bekostnad.

- Jag har lärt mig att dra i bromsen. Man måste inte springa på allt, säger Anneli Skoog, reflektionsledare och till vardags kurator på Jättestenskolan i Grums, Värmland. Foto: Olof Näslund

Reflekterade själv
   Anneli Skoog fick själv gå igenom en reflektionsperiod och blev samtidigt utbildad till reflektionsledare. Nu har hon lett sju par.
   Den som nappar kallas till en timmes introduktionssamtal och paras sedan ihop med en samtalspartner. Deltagarna får dagböcker där de kan fästa sina tankar. Tillsammans med reflektionsledaren sätter man sig vid fyra tillfällen en heldag och samtalar.
   – De tycker att det låter som lång tid men går väldigt snabbt. Människor är inte vana vid att få prata klart.
   – De väljer själva vad de vill ta upp. En del pratar uteslutande om jobbet, andra mest om privatlivet. Det blir både tårar och skratt, allvar och roliga saker.

Leder tyst
   Reflektionsledaren sitter mest tyst, finns som bollplank och kan återföra samtalet till tappade trådar och ibland avbryta om respons och goda råd mellan de samtalande övergår till argumentation om vem som har rätt.
   Det är tillåtet för deltagarna att säga A utan att tvingas redovisa B, man måste få lämna ett ämne som känns för tungt.
   – Jag är inte kurator när jag sitter här. Min uppgift är att skapa ett lugn, se till att det är högt i tak, att det brinner ett ljus på bordet, finns kaffe och lite godsaker. Det som sägs i rummet stannar där, alla har tystnadsplikt.
   – Det är inte terapi men kan ändå få terapeutiska effekter.

Kallprat?
   Det finns ingen bestämd struktur i samtalen. Risk för kallprat?
   – Ja, men då har jag tänkt att då är det kallprat som behövs just nu. Sitter man från nio till tre så kan det ändå inte bli kallprat hela tiden.
   Samtalet löper fritt och får näring av några bestämda övningar. Deltagarna får rita en bild om när de var fem år gamla. Utifrån den diskuterar man sina barndomsminnen.
   – När jag själv reflekterade kunde jag se den röda tråden från min barndom och hur jag blivit den jag blivit. Jag åkte också tillbaka till min barndoms Hagfors, tittade på sjön vi rodde på, såg att de sågat ner mitt klätterträd.

Styrka ur återblick
   – Jag kunde se att det jag tampats med i livet hade gett mig en styrka. Att se på tidigare upplevelser på ett annat sätt ger möjlighet till förändring.
   Anneli Skoog citerar något hon hört, om att nya tankar utgår från gamla erfarenheter som nya skott växer på gamla stammar.
   En annan övning är att läraren kontaktar en gammal elev och socialsekreteraren en gammal klient, någon som man haft en positiv kontakt med. Intervjun bandas, skrivs ut och diskuteras i reflektionen. Deltagarna överraskas ofta positivt av att få veta hur mycket de kan ha betytt i en annan människas liv. Det stärker.

Stressbollarna ligger på bordet i Anneli Skoogs samtalshörna. Ungdomarna behöver något att sysselsätta fingrarna med när de kommer hit. Foto: Olof Näslund

Enskild tid
   Efter de förberedande samtalen är det dags för enskild reflektion. Under två veckor blir deltagarna arbetsbefriade. Anneli är noga med att inte säga "ledig".
   – Det är ett jobb, men ett närande jobb istället för ett tärande.
   Kollegerna får inte ringa, man ska släppa jobbet och är fri att befinna sig var som helst. En del reser bort, andra stannar hemma. Anneli satte sig ofta i bilen och bara körde.
   – Och så stannade jag där det såg fint ut och satte mig på en grubbelstubbe. Att bara må gott utan att ha dåligt samvete för något jag borde ha gjort. Det är en märklig känsla, det är inte semester och inte jobb, man bara går för sig själv ett tag.

Reflekterar ännu
   När hon berättar om det där så drar hon ett djupt andetag, det hörs att det är något som skapar avspänning. Annelis tre söner har flyttat ut nu och hon har lättare att då och då ta sig en reflektionsdag, skaffa sig distans till vardagen och försöka se den i perspektiv utifrån. Anneli talar om att ta sin egen tid, att bejaka sig själv, att hämta kraft ur reflektionen.
   – Jag har lärt mig att dra i bromsen. Man måste inte springa på allt. Det finns tid. Dygnet har tjugofyra timmar – nu precis som när jag var fem år gammal.
   Under de två arbetsfria veckorna möts gruppen igen för gemensam reflektion kring det som kommit upp i de egna funderingarna. Och efter återgång till jobbet träffas man ånyo. Det är också meningen att man ska ha en återsamling efter ett år, ibland som internat över en helg.

Terapi
   Samtalen kan ibland väcka dramatiska känslor. Företagshälsovården står som garant för den som skulle behöva regelrätt terapi. Men för de flesta verkar samtalen leda till stärkt självinsikt och självförtroende. Projektets perspektiv är salutogent. Tanken är att ta fasta på det friska.
   – Jag hörde att en lärare berättat att han hanterar klassrumssituationen bättre nu, han blir inte lika stressad av upplevda krav och rädsla för misslyckande. Och hans bemötande påverkar klassen.
   Anneli har mött deltagare som med glittrande ögon berättat om rädslor de övervunnit efter samtalen, andra som sagt att reflektionen gjort att de orkar jobba kvar. I en del fall har funderingarna bidragit till nya livsval kring jobb och relationer.

Andan
   Ett tiotal lärare av Jättestenskolans cirka 90 har gått igenom proceduren. Har det påverkat den allmänna andan?
   – Ja, det smittar av sig, det är jag övertygad om. Vi som gått i reflektion blir mer observanta på andra och märker snabbare när någon kollega springer för fort.
   I flera av paren har en lärare och en socialarbetare mötts. Båda har ensamjobb i mötet med andra människor, båda hör också till verbala yrkesgrupper. Anneli Skoog tror ändå att det här är en metod som fungerar i många jobb. Och att blandning är bra.
   – Det blir mer dynamik när man inte vet för mycket om varandras yrkesliv, tror jag. Man får en helt annan spegling när man möter andra erfarenheter.

Lyxigt?
   De arbetsfria två veckorna uppfattas av somliga som lyxigt, ibland dyrt. Men det kostar inte mer i tid än en rejäl förkylning, resonerar Anneli Skoog. Tidigare projekt med liknande upplägg har visat sig sänka sjukfrånvaron med upp till 30 procent.
   Syftet är att motverka utbrändhet och stress. Man riktar sig inte till dem som redan känner sig sjuka utan ser det som förebyggande personalvård.
   – Jag är helt övertygad om att det är en lönsam investering. Vad kostar det om vi inte gör det, i sjukskrivningskostnader?
   Grums kommun har nappat, och Anneli Skoog får efter projekttiden fortsätta att leda reflekterande par på tio procent av sin arbetstid.

Roland Cox